1, I boken skriver man att man ska locka fram "superpedagogerna" på varje skola, så dessa kan coacha resten (s.14)Detta tycker jag låter som en bra ide, men samtidigt är det kanske sammansättningen av ett arbetslag som gör någon till en "superpedagog". Kanske samspelet och uppdelningen av olika arbetsuppgifter gör att någon syns mer än någon annan och att det egentligen är arbetslaget som utgör ett "superpedagogiskt arbetslag" som skulle kunna coacha andra arbetslag. Vet inte hur detta skulle fungera i praktiken men tycker att det är en intressant tanke. 2, I boken kommer man även in på att många lärare skyller på eleven istället för att titta på sin egen kompetens(s.16). Detta är oerhört viktigt att lyfta tycker jag. Att kunna erkänna att bristen ligger hos mig själv som lärare och att det är jag som måste finna nya sätt i min undervisning eller ändra något i miljön istället för att skylla på barnet/eleven skulle egentligen vara en självklarhet. 3, Vidare skriver man att det är viktigt att utgå ifrån elevens intresse och tro på deras kapacitet(s.27). Detta tycker jag gäller under hela utbildningsväsendet, från förskola till gymnasiet. Att väcka lusten för lärandet genom att börja i barnets intresse samt tro på och se det kompetenta barnet är grunden för allt lärande! 4, Louca och Holmqvist skriver att man inte behöver ge ett skriftligt prov för att sätta ett rättvist betyg. Det behövs enligt läroplanen inga prov utöver de nationella(s.30). Då undrar jag vad syftet med prov är? Varför utsätta elever för denna press om det inte är nödvändigt? 5, Vidare läser jag att man som lärare ska låta eleverna mötas av något som trollbinder dem istället för tjat om regler(s.34)Jag tänker direkt tillbaka på min egen skoltid och på alla lärare man mött på vägen. Det är enstaka lärare jag minns som speciellt bra, och de har verkligen stuckit ut med sina undervisningsmetoder samt visat ett äkta intresse för mig som individ./Jessica Svensson Björnligans förskola
1. I boken skriver man om att eleverna ska kunna värna om sina drömmar och mål och att man bör sätta ribban högt och kämpa för att nå dit. Även att eleverna ska tänka positivt och tro på sig själv. Tyvärr är det inte självklart i skolans värld, då elever ofta möter de som tänker negativt och att eleverna ej får möjlighet att göra detta utifrån sin förmåga och förutsättningar till stöd från skolan eller hemmet. För att kunna möta våra olika elever gäller det att vi jobbar mer individanpassat. 2. Vad signalerar personalen när vi möter eleverna. Gillar vi vårt jobb och brinner fortfarande för det vi en gång utbildade oss för. Jag tycker Stavros och Holmqvist belyser detta på många tänkvärda synpunkter. 3.Blir eleverna sedda, bekräftade - får känna sig viktiga precis som personalen behöver för att göra ett bra resultat. Ger vi och tar vi oss tid att bygga relation till eleverna, visar personligt intresse, tror gott om dem, tar hänsyn till deras olika omständigheter. Detta är frågor vi måste ställa oss dagligen som personal som möter eleverna i skolan, för får vi dem att känna socialt förtroende kan vi bygga relation och vinna eleverna hjärta och de kommer att märka att vi gör det och finns för dem i sina mål och beslut. 4.I boken lyfter man även behovet av lärarnas ledarskap och att läraren är viktigast av allt när det det gäller att ge eleverna möjlighet till kunskap och att nå sina mål i lärandet detta genom att -läraren behöver vara skicklig i sitt kunskapsområde -ha en god förmåga till samspel med eleven/eleverna -löpande återkoppling på individnivå -anpassad undervisning efter vad situationen tillfället kräver -engagera sig känslomässigt i sin undervisning, visa ledarskap, omsorg i klassrummet. Att ha ett bra ledarskap kommer oftast inte av sig själv utan det måste man få stöd och hjälp av under sin utbildning, erfarna kollegor, erfarenheter utan för skolan. Vi alla på skolan/förskolan bör jobba utifrån ett öppet klimat så vi vågar ta hjälp av varandra att stärka oss i ett bra ledarskap. Även kunna våga erkänna våra brister och se dem som utvecklingsbara möjligheter. 5. Då jag möter elever med en hel del stress,press för sitt skolarbete, tycker jag det är bra att Stavros och Holmqvist belyser möjligheten för eleverna att kunna visa sina kunskaper utan skriftliga prov. Känns bra att få möjlighet att läsa denna bok, fått reflektera över den och stärka min känsla över hur roligt,inspirerande, spännade, utmanande och utvecklande det är att jobba med eleverna// Mia skolsköterka Georgshillskolan
Visst, det är riktigt, det är undervisa vi lärare ska, inte syssla med en massa annat. Att författarna mer eller mindre gör sig lustiga över (yngre) kollegors misstag irriterar mig riktigt mycket. Att det finns en yrkesgrupp som kallas "superpedagoger" gör mig lika irriterad! Varifrån kommer den beskrivningen? Att ge erfarna och duktiga lärare dåligt samvete och dålig självkänsla är väl inget att vara särskilt stolt över?! Att stora resurser ställs till förfogande för att kunna genomföra "klass 9A" är för mig helt ofattbart. Ta bort allt arbete som innebär att tiden med eleverna minskas!
1. I boken återkommer författarna flera gånger till hur otroligt viktiga vi lärare är. De skriver att vi måste tycka det är roligt att undervisa och vara lärare. Jag kan bara hålla med i det jag läser, samt att jag själv tycker det är fantastiskt kul att arbeta som lärare. Samtidigt ställer jag mig lite frågande till om alla lärare verkligen tycker om sitt arbete. Vad ska man göra om man inte gör det? En dag kommer jag kanske själv inte längre tycka det är roligt. Vad ska jag då göra för att hitta motivationen igen? Är det dags att byta yrke? Jag kan inte bara tänka på mig själv, utan på att eleverna ska ha tillgång till en lärare som är engagerad.
2. Jag instämmer helt, när de på sidan 20 skriver, att lärare måste utgå från att deras elever kan och vill lära sig något.
3. Kan det vara så att Sveriges försämrade resultat i matematik på något sätt hänger ihop med att svensk matematikundervisning verkar bygga på läroböcker i större utsträckning än i andra länder?
4. Vågar mina kolleger säga till mig om de tycker att jag gör ett dåligt jobb? Det står i boken att det finns en tradition inom skolan att läraren är chef i sitt eget klassrum. Det är lärarens revir, där ingen utomstående får ha synpunkter. Hur mycket vet vi egentligen om kollegernas undervisning? Vet rektorerna tillräckligt om undervisningen som sker runt om i alla klassrum på skolan? Längre fram i boken kan man läsa att inkompetenta eller slarviga lärare inte ställs tills svars. Samtidigt som skickliga och ambitiösa lärare inte får någon egentlig belöning. Stämmer det? I så fall hur ska vi ändra på det?
5. Vi vet alla att våra elever behöver olika lång tid på sig att lära. Ändå förväntas alla elever hinna med det under skoltiden. Jag tycker att vi borde erbjuda eleverna mer undervisningstid. Så att eleverna ges möjlighet att nå högre mål. /Karolin Jönsson Georgshillsskolan
Alla elever kräver ett individuellt bemötande. (s.27) Genom att hitta varje elevs intresse och styrkor kan man fånga dem och bygga på det när det gäller även saker de inte har lätt för inlärningsmässigt och koncentrationsmässigt eller även bygga vidare på för de elever som har lätt för sig. Det är viktigt att hitta tid för de personliga samtalen med var och en. Ta reda på deras intresse, hur de har det på sin fritid osv. Det skapar en social relation som är viktig för inlärningen. Att ge dem en god undervisning. (s.91) Såg på nyheterna häromdagen om elever som uppfattades som stökiga och ointresserade där de tolkades ha t.ex. ADHD men där det egentligen berodde på understimulering. De hade tråkigt i skolan. Det var alldeles för lätt. Hur hittar vi tid att hjälpa varje barn och ge dem rätt utmaningar? Vi behöver tid att tänka, hitta uppgifter och utmaningar till alla barn. Fokus hamnar nog ofta hos många på att hjälpa dem som inte når målen eller de som stör undervisningen. Man skulle önska att man alltid hade tid att ge sina lektioner en intressant inledning och att de hade ett roligt och engagerande innehåll. Personligen känner jag ofta tidsbrist. Man vet vad man skulle vilja göra, men tiden finns inte alltid där. När kvällen kommer och alla kringuppgifter är avklarade så är en del av orken också borta. En krävande lärarroll. (s.96) Håller med om misstagen som gjorts på en hel del håll. Det här med att lärarna bara ska vara handledare och eleverna ska ha en massa egna arbeten som de på egen hand ska söka information till. Alla barn klarar inte detta. Mina egna barn har mött lärare som gett klasserna för stort eget ansvar. Det slutar ofta i kaos och som förälder (och lärare) har man suttit där och stöttat sina barn hemma för att styra upp det. Lättare för mig som lärare men jag har ofta tänkt på de barn som inte har det stödet. Då är inte skolan för alla. Det krävs lärare som ”styr skutan åt rätt håll.” Hur ska vi höja läraryrkets status? Vad är fel? Läste på text-TV bl.a. 27/3 om de oerhört låga krav som krävdes för att komma in på lärarutbildningen i höstas. Bara genom att konsekvent ha markerat svarsalternativ C på högskoleprovet fick man högre poäng än vad som krävdes för att komma in. Vart är skolan på väg? Det krävs ändringar innan det är för sent! Ett stort steg tycker jag är att rensa bland våra arbetsuppgifter. Ta bort det som tar bort fokus från undervisningen och planeringen av intressanta lektioner som möter alla elever på deras nivå. Ge oss tid!
När jag läste boken fastnade jag för författarnas beskrivningar av sina egna favoritlärare. Det är så jag minns de lärare jag tyckte bäst om när jag själv gick i skolan och det är så jag också vill, eller i alla fall hoppas, att mina elever ska minnas mig en gång i tiden. Det vill säga som någon som tyckte att kemi och biologi var vansinnigt intressant, att det var mycket roligt att undervisa och som också verkligen ville att eleverna skulle lära sig så mycket som möjligt.
Jag håller också med dem om att det är dags för läraren att komma tillbaka till klassrummet och att den största delen av en lektion ska användas till lärarledd undervisning. Eftersom jag aldrig har förstått detta med att eleverna ska söka information själva så är det positivt att läsa att de flesta elever inte är mogna för detta. Jag delar helt deras uppfattning om att en lärare ska vara väl förberedd, mycket engagerad och välja en undervisningsform som väcker elevernas intresse och gör dem delaktiga. Det är också viktigt att presentera målen för dem så att de vet vad som krävs av dem. Min uppfattning är att de flesta elever vill lära sig något och att de blir intresserade när de upptäcker att det inte är så svårt att tex förstå olika naturvetenskapliga begrepp och modeller som de först tror. En undervisningsform som jag tycker fungerar för att få eleverna intresserade är att man i genomgångar och diskussioner tränar dem i att själva ställa frågor och att tänka framåt.
På sidan 104 står något som jag tycker är mycket viktigt: ”Men skolan behöver kompetenta lärare, som tycker om sitt arbete och som kan undervisa. Och dessa lärare ska ges möjlighet att ägna sig åt just det – åt att undervisa”
Att våga Tyckte att idén om moroten som ska få eleverna att räkna flera tal i matematik var lite intressant att testa under en eller flera kapitel. Tyckte att Stavros var lite för mycket macho när han besökte lektionen i hemkunskap. Han borde pröva detta ämne som säkert kräver att man trycker ut mer metodik och pedagogik i degen än när man undervisar i matematik. Tycker boken lägger för stort ansvar på lärarna, vilka alltid försöker arbeta häcken av sig, när felet under all tid legat på politikerna och på lärarhögskolorna. Hur kan man hamna så kolossalt snett? Lektorerna på högskolan hade säkert inte lämnat skolan om de lyckats där. Politikerna har tydligen ingen aning om hur skolan fungerar och det mest skrämmande är att vare sig högskolan eller politikerna får stå till svars för alla felbeslut som tagits de senaste trettio åren. Jag gläds åt att boken inte slår ett slag för inkludering. Det fanns ytterligare saker som inte belystes i boken och det var också bra.
Det är för mycket spilltid, håltimmar, förflyttningar, väntan och osammanhängande tid som inte används vettigt i skolan.
Jag är inte säker på att utökad tid i skolan är det enda rätta för att eleverna ska nå målen. Språket kan vara ett bland flera hinder. Det behöver inte handla om andraspråkselever utan även andra elever som inte kan tillgodogöra sig "skolspråket".
Hur tar jag reda på elevernas språkliga och kulturella bakgrund och hur påverkar det min planering?
Hur försäkrar jag mig om att eleverna förstår målformuleringarna och kunskapskraven?
Hur planerar jag och ser till att starta med konkreta uppgifter för att sedan landa i det abstrakta?
Hur skapar jag balans mellan lyssna, tala, skriva vid varje undervisningstillfälle?
Hur ger jag eleverna redskap och strategier för inlärning, återkoppling, självbedömning och repetition?
Hur ser jag till att alla elever arbetar aktivt?
Vi som handledare måste också ta vårt ansvar och våga avråda och ej godkänna lärarstudenter som hamnat på "fel" utbildning. Alla som söker till lärarutbildningen har kanske inte förmågan eller förutsättningar för läraryrket.
Jag är helt enig med författarna, att det är oerhört viktigt att ha en positiv förväntan och tro på eleverna. De kan och vill oftast mer än de visar. Det gäller att hitta ingången till varje individs lärande. Alla elever behöver bli sedda och bekräftade för den unika person de är, och genom att bygga ett förtroendekapital till varje elev, kan de känna trygghet och tillit till pedagogen och därmed ta till sig undervisningen.
Att göra klassrumsobservationer beskrivs i boken som utvecklande för lärare. Jag ser svårigheter, dels att organisera detta, men framför allt kan det vara svårt att ge och ta konstruktiv negativ kritik från en kollega. Kanske borde rektorerna göra klassrumsobservationer? Det är de som är lönesättare!!!
Jag instämmer med Ingemo i hennes inlägg om lärarutbildningen.
Det är viktigt att sätta upp tydliga och höga mål för eleverna. Många gånger kan vi höja ribban under lektionerna. På matematikbiennetten, i Malmö i mars, punkterades det att eleverna oftast kan lära sig mer avancerad matematik än vi undervisar i de tidigare skolåren. Vi måste våga testa och utmana alla elever, även de högpresterande eleverna måste få utmaning och stimulans.
En annan viktig sak, som både tas upp i boken och på matematikbiennetten, är att ställa öppna frågor/uppgifter där det finns flera svar och lösningar. Då öppnas det upp för matematiska diskussioner där eleverna kan jämföra sina olika svar och lösningar. På så sätt kan de lära nya strategier av sina klasskompisar.
1. Tydligt pedagogiskt ledarskap av skolledare som står nära undervisningen och som känner både lärare och elever väl.(11 punkter). Detta tror jag hade gagnat vår skola enormt, varför jag förespråkar en organisation med någon form av pedagogisk ledare ute i de olika husen istället för rektorer som har svårt att överblicka allt. 2.Intressera dig för och läs på om "värstingarnas" hobbys/intressen, då förstår dom att vi bryr oss om dom, och då är det lättare att få med dom på resan mot ökad kunskap/social kompetens. Detta är en sanning som man själv stött på och som beskrivs i boken på s.25-27. 3.Lärare/pedagoger måste besitta en sådan social kompetens att den kan skapa relationer till eleverna som bygger på respekt och lojalitet. Det kvittar hur goda ämneskunskaper vi pedagoger har om vi inte kan bemöta barnen på rätt sätt.(En kompetent lärare). 4.Alla elever ska känna sig viktiga och sedda. Daglig bekräftelse uppskattar alla, det blir lättare att bygga de nödvändiga sociala relationerna då, man vinner deras hjärta. (Att se eleverna).
5.En lärare/pedagog ska undervisa! I dagens skol/fritidshemsvärld åläggs det oss så mycket annat kringliggande arbete så att vi inte alltid kan lägga vår tid och kraft på det vi verkligen vill: barnen och deras utveckling! Mindre administration,pappersarbete och dylikt vore önskvärt!
1. Boken genomsyras av att författarna lyfter fram sig själva som mycket kompetenta och att andra inte ligger på deras ambitions- och kompetensnivå och tyvärr är det oftare kvinnor än män som beskrivs i denna kategori.
2. Jag instämmer med författarna att vår huvudsakliga uppgift är undervisningen, att planera och genomföra intressanta lektioner på en pedagogisk hög nivå. De lyfter också problemet med att alla bisysslor tar för mycket tid av vår planeringstid.
3. Författarna anser också att stora klasser fungerar bättre i vissa sammanhang. Det gör det kanske med äldre elever men inte då det gäller de yngre eleverna som behöver mycket individualisering och enskild hjälp. Därför får vi akta oss för att få för mycket chefer med höga löner vilket kan leda till större klasser, eftersom skolan budget är begränsad.
4. Det är viktigt att vi ser alla elever och bemöter dem med respekt i skolan samtidigt som jag tror att vi får akta oss för att engagera oss för mycket i deras fritid så att vi inte bränner ut oss själva.
5. Vi behöver ett starkt ledarskap både i klassrummet och i skolledningen. Vågar vår skolledning gynna de ambitiösa eller försöker de hela tiden skapa en rättvisa bland lärarna både ekonomiskt och resursmässigt?
1. Jag håller med författarna då de på sida 20 skriver att det på varje skola finns outnyttjade resurser. De menar att lärare kan lära sig av varandera genom att öppna klassrummen samt genomföra klassrumsobservationer. Dock menar jag att det krävs att tid för detta och tid är det tyvärr ont om i dagens skola och då prioriteras ofta inte observationer.
2. Proven fyller två funtioner; bekräfta en kunskapsnivå för eleverna samt att stärka självförtroendet hos den som har för låga tankar om sig själv. Viktigt för oss lärare på högstadiet att tänka på!
3. Sida 21: "Elever som behöver träna mer måste få en chans att göra det. Här behövs en skolledare som fördelar resurser till detta."
4. Författarna har många tankvärda och kloka åsikter om lärares sociala och didaktiska skickligheter. Dock skulle jag vilja veta mer om hur de menar att vi i skolan bör jobba med de elever som vi har svårt att nå, få till skolan samt få till stånd ett fungerande samarbete med hemmen med.
5. På sida 35 står det följande mycket viktiga ord som vi inte får glömma: "Det är lärarens uppgift att lägga upp lektionen, strukturera den och att undervisa, undervisa, undervisa!"
Ämneskonferenser är den absolut viktigaste konferensen för mig, det är där man har chans att få stöttning av andra som undervisar i samma ämnen och själv kunna dela med sig av saker som man tycker är bra. Tyvärr är det inte ofta som alla kan träffas på dessa konferenser. De känns lågprioriterade och ofta läggs andra möten på den tiden. Förra årets matteprojekt, där mattelärare åk 1-5 träffades under ledning av Ada, tycker jag var jättebra. Då hade vi chans att prata matte över stadierna och vi hade även lesson studies. Detsamma med Louises svenskprojekt för ett par år sedan. Då var vi färre som var med, men det ledde till stor utveckling i svenskämnet för min del. Även där gjorde vi klassrumsobservationer.
Det är ofta ganska jobbigt att ha andra vuxna i klassrummet då man undervisar, ibland kan det kännas som att de är där för att kritisera det man gör och man blir livrädd för att göra fel. Helt idiotiskt tänkt, de är ju där för att hjälpa. Genom att bjuda in varandra till klassrummet har vi en utmärkt kompetensutveckling, både för den som leder lektionen och den som är där på besök. Föräldrar kan vara bra, men de kan även vara en nackdel. Hur känns det för eleverna då en förälder sitter längst bak i klassrummet och antecknar? Inget vidare för flertalet.
Det är viktigt att vi har koll på var eleverna ligger kunskapsmässig. En gång per termin har vi betygskonferens, vilket är slöseri med tid. Det måste kunna förenklas, Carl behöver inte sitta och fylla i det åt oss då alla sitter tillsammans. Gör det mer som betygskatalogen, på nätet. Det bör förklaras varför man tror att eleven inte kommer att nå målen och vilka åtgärnder man planerar för att den ska nå målen om den ligger i riskzonen.
Alla kan utvecklas, om de vill....... Det är det som har varit den stora svårigheten i vår klass, elever som inte vill. Hur får man en trött pojke att intressera sig för astronomi? Det måste vara meningsfullt för den, men allt är inte meningsfullt för alla. Detsamma gäller lärare, när det inte känns meningsfullt att undervisa så blir man en sämre lärare. Man måste få undervisa i ämnen som man känner sig bekväm med och inte ta något man inte känner sig säker på. Som författarna skriver, en bra lärare för eleverna är en som är kunnig, glad och gillar sitt yrke. En god relation till sina elever är en grund för att det ska bli en lyckad undervisning.
Författarna tycker att vi ska se ljust på elevers kapacitet. Vi ska sätta höga mål. Visserligen ska man sikta mot stjärnorna för att nå trädtopparna, men om någon känner att det är omöjligt att ens ta sig till buskarna kan det kännas helt omöjligt för eleven, och den ger upp. Betyg är ingen morot för alla, även om den har varit det för en del. Det är snarare ett bevis på att man är "oduglig" och jag har elever som har visat föräldrarna betyget för att sen gömma det eftersom den skäms över det.
Beröm, beröm och beröm, det är så viktigt. Och uppmana alla att inte lyssna på negativa kommentarer, liksom den döva grodan. Gå in för en uppgift med positivitet, tänk att "det klarar jag", inte "det kommer att bli svårt". Då har du gjort den jobbigaste biten och har större chans att lyckas.
Det är en läsvärd bok som ger väcker tankar och ger bekräftelser eller upphov till förändringar.
På s 21 står att ”Alla lärare bör ha samma regler, eftersom det blir enklare att få eleverna att följa dem då”. Det gäller all personal, alla vuxna är viktiga för eleven. Vi behöver alla ha delat ansvar och gemensamma regler för att ge ett bra samarbete runt eleverna. Det är missat i boken.
Boken handlar om åk. 7-9. En del förutsättningar är annorlunda på åk. F-3. Vi träffar t.ex. alla elever hela dagen i olika ämnen, på raster, i matsalen och i andra situationer. Det ger lättare en stark relation.
Det gäller för en lärare att hitta rätt ”verktyg” och metod för att eleven ska känna sig trygg och stärkt. Det gäller för alla elever, inte bara för de med stora svårigheter. Det är en förutsättning för att lära sig. Alla vill lära sig. Alla är olika. Vi måste alla acceptera/respektera elevens styrka/ svaghet. Det gäller även för eleverna som klasskamrater. Vi måste se möjligheter, inte begränsningar.
På s.151-152 står beskrivet om svårigheten med att få tiden att räcka till. Jag instämmer i detta. Den tid som används till annat än undervisning har ökat under åren, t.ex. mer tid för pappersarbete, samtal med föräldrar, ute på raster, i matsal, omklädningsrum, öppet klassrum även före och efter skoltid. Allt detta är positivt och viktigt, men det kräver också mycket tid för arbete hemma. Det blir ideellt arbete! Tur att man trivs!
Det är självklart att en lärare ska behärska punkterna under ”Vad är en kompetent lärare?” på s.37. Alla tre är lika viktiga. John Hatties studie över faktorer som påverkar elevers inlärning, på s. 105, är intressant och känns också självklar.
Varför har egentligen skolan sämre resultat nu? Förändringar behövs, frågan är vilka? I en ömsesidig respekt är det lika viktigt att rannsaka mig själv som alla faktorer runt omkring mig.
Jag tycker att boken ger många tankar om hur skolans resurser kan användas. Till exempel ”coacher” som kan följa undervisningen närmre och ge handledning där det behövs. Detta gynnar både elever och lärare.
Ordet ”superpedagog” verkar ibland uppfattas negativt, men jag tycker att dessa lärare går målmedvetet in för sitt arbete och är stolta över vad de skapar. Låt dem få vara stolta! Tanken är säkert inte att alla ska följa boken slaviskt men att reflektera över sitt arbete är väl aldrig fel, eller?
Eftersom byråkrati tar mycket av skolans tid så kan boken ge ett bra gemensamt underlag för vidare diskussioner angående detta, och kanske även fler förslag om hur man kan lösa/vidareutveckla detta på ett bra sätt.
Jag tycker att det är bra att alla på skolan utgår från samma bok eftersom jag tycker det är intressant att få ta del av alla olika synvinklar, beroende på våra erfarenheter och tillfällen där vi möter eleverna.
1. Att engagera sig och intressera sig för eleverna tror jag är avgörande för en bra inlärning hos eleverna. Man måste bry sig!
2. Man måste hela tiden utvecklas som lärare och inte vara rädd för nya undervisningsmetoder. Det är lätt att hamna i samma gamla hjulspår år efter år.
3. Skolan måste förändras från den tunggrodda gammaldags institution den varit och söka nya vägar att nå fram till alla elever. Inte släppa elever med underkända betyg!
4. Lärare måste lära sig att samarbeta, inte motarbeta varandra. Att tala illa om en annan lärare bakom ryggen på honom, henne är tabu.
5. Ledningen måste komma ut i undervisningen för att ha underlag för att fatta relevanta beslut.
1. Sidan 27 individuellt bemötande. Där håller jag med författaren om att det är viktigt. Att man ska försöka hitta tid till att dagligen prata "enskilt" och intressera sig för deras fritid. Hur ska tiden räcka till detta?
2. Sidan 35 Lärarens roll är att undervisa. Tiden för att planera undervisningen har minskat oroväckande. Vad gör vi åt detta??? Det är förstås upp till varje lärare hur man lägger upp sin tid, men det känns som om man måste fixa allt annat först. Måste man ta tjänstledigt eller använda en stor del fritidstid för att hinna med??
3. Hur stöttar vi nya lärare coh vem gör det??
4. Det läggs mycket fokus på läraren som ska vara en "övermänniska" och alltid känna glädje inför sitt jobb. Det kan väl inte finnas någon som alltid är på topp. Vi vet att det fungerar bäst då, men hur stöttar vi/skolledningen varandra när man känner det går "utför"?
5. Sidan 36-37 Jag håller helt med författaren om att läraren själv måste ge prov på respekt gentemot eleven. Men är det bara lärarens fel när det går snett för en elev??
Annika Roslund 1. Boken tar upp att det vikande svenska skolresultatet är en självklar följd av en allt sämre undervisning. Eleverna har knappast blivit dummar. Läraren är viktigast av allt. Att undervisa är krävande.
2. Tanken på läraren som en handledare är ett sorgligt misstag. Att eleverna ska ta ansvar för sitt eget lärande är en fin vision, men det starr ved det - en vision.
3.Att göra lektionerna roliga så att eleverna vill lära. Citat: Att mata eleverna med kunskaper kanske gör dem mätta för stunden, men att få eleverna att vilja lära sig, de ger dem en hållning som de kan bära med sig hela livet.
4. Klassrumsbesök av chefer och mellan lärare är en mycket viktig kompetensutveckling. Dessutom helt gratis.
1. Jag anser att vårt bemötande till elever är så viktigt, vilket återkommer som en röd tråd i boken. Kapitlet om att vinna elevernas hjärtan väcker många tankar. Bygga relationer - se alla elever -visa respekt, är en förutsättning för trivsel och inlärning. 2. Det lyfts fram att det inte ska tas tid och möjligheter från elever som vill lära, genom att uppehålla tid av lektionen till elever som inte prioriterar sin skolgång. Det får man göra efter lektionen, då förhoppningsvis tid finns till detta. Det kan bli mycket tid under en termin som försvinner till annat än undervisning. Undervisningen lyfts fram där genomgångar anses som grundläggande, såsom det pedagogiska ledarskapet. 3. Boken ger tips om hur man kan fånga elevernas intresse, inledningsvis - att göra ämnena intressanta är en stor utmaning för att få ett bra resultat. Här anser jag att det är viktigt att eleverna kan koppla undervisningen och de olika ämnena till framtida arbete / vuxenliv, se kunskapen som meningsfull. Samarbete skola-arbetsliv kan göras på olika sätt. 4. Det tas också upp i boken att det krävs stort engagemang för att få elever med hög frånvaro till skolan, att man tidigt fångar upp och lyssnar in eleven. Hur kan vi från skolan arbeta för högre närvaro hos våra elever med stor frånvaro? Bokens skolkschema är en bra utgångspunkt där det är lätt att följa åtgärder som ska göras, här har vi en åtgärdstrappa till hjälp i detta arbete. Här tror jag att det behövs omedelbara insatser för att förhindra att det blir ett återkommande mönster. 5. Jag anser att vi kan utvecklas mycket inom våra olika yrkesroller genom att vi tipsar, och lär varandra om olika framgångsfaktorer med eleverna. Det utvecklar oss i vårt yrke att få feedback på det man gör, både det positiva och det som behöver förbättras. Vi som jobbar med barn och ungdomar har ett viktigt arbete där vi kan bidra till elevers trivsel och trygghet och att göra deras skolgång så bra som möjligt! / Mia Andersson SYV
1. Läraren som förebild har inverkan. Läraren visar full RESPEKT för att alla elever vill lära sig. Tonläge, rösten har effekt. (s.37) "Den lärare som vågar se prövande på sig själv och reflektera över sin roll har vunnit något stort.Självinsikt är första steget till självförbättring."
VAD sprider läraren för stämning? Har läraren förutfattade meningar utan att tänka sig för?
2.Tänk POSITIVT det blir roligare då! SE MÖJLIGHETER!(s.43) Vinn elevens hjärta...se-lyssna-bekräfta.
3.Vikten av en synlig planering (s.82) som ger eleven/föräldrarna en ömsesidig dialog och allas delaktighet.Detta medför trygghet och tydlighet.Läraren är vägvisaren. årsplanering terminsplanering grovskiss målet ska framgå Detta är även viktigt för resurspersonal,assistenter och andra pedagoger!? Ge tid för planering!
4.KLASSRUMSBESÖK billigt utbyte!(s.112) Vänskapligt hjälpa varandra. Dela med sig av olika knep och ideer. Våga visa STYRKOR och SVAGHETER. 1 brist-2 styrkor Se lösningar.
ÖKA statusen, bli säkrare i sin yrkesroll.(s 125) Låt skickliga lärare dela med sig...ge tid till detta...ökad kvalitet. TRYGGA lärare ger TRYGGA elever!
5.VÄGAR till förändring.
Tidsperspektiven:( s.155) Försenad -5 min. Svårt att komma igång -5 min. Släpper eleverna tidigare -5 min. = -15 min alltså 1/3 av lektionen...medför bortfall av ett helt skolårs lektionstid under högstadiet. H J Ä L P!!! Hur går det för eleverna?
Arbetsuppgiftssortering:Ta hjälp av en rutinerad kollega! Inverkar på arbetsglädjen. Släpp prestigen.
Organisera tiden:schemalägg planering,mentorskap och handledning.
Skolans ledarskap bör synas och närvara fysiskt ända ute i klassrummet för att kunna fördela TID-PENGAR-SYSSLOR på ett bra sätt tycker jag!
Vi minns säkert alla lärare som under vår egen skoltid var särskilt skickliga i sin yrkesutövning. De var omtyckta eftersom de var engagerade, hade goda ämneskunskaper och var duktiga på att lära ut. Dessa lärare bidrog till att undervisningen var både intressant och lärorik. Boken berättar att elever kan få bättre resultat om de får en bättre undervisning. Jag tror själv mycket på detta. Men hur gör vi för att nå dit?
Boken nämner att vi kan locka fram "superpedagoger" i ett antal befintliga lärare på skolan, och att dessa pedagoger sedan skulle spida sina kunskaper vidare till andra kollegor. Jag tror att vi kan lära mycket av varandra, eftersom vi alla har olika styrkor i vår kompetens. Det skulle vara positivt att få stöd och att kunna ge stöd kollegor emellan, för man kan alltid bli bättre och man lär sig hela tiden nya saker. Men då är det också viktigt att man som person kan ta emot den hjälpen. Öppna klassrumsdörrarna!
"En lärares främsta uppgift i skolan är att undervisa". Tyvärr är det många bisysslor som gör att abetssituationen känns splittrande. Det känns ofta tungt med allt administrativt arbete som läggs på hela tiden och att tiden med barnen, som är den viktigaste, ibland får stå till sidan.
Läroplanen borde kanske vara mer tydlig och inte lämna plats för alltför mycket tolkningar. Då kanske belastningen mellan ambitiösa lärare och de som är mer bekväma fördelas bättre? "Lärare är olika skickliga och arbetar olika hårt, vilket påverkar elevernas resultat. Jag tror på att man kan träna upp sin pedagogiska kompetens genom stöd från ex. en mentor och genom vidareutbildning.
Kompetenta och ambitiösa pedagoger ska gynnas! Vi arbetar med barn och barnen är vår framtid. Satsa på eleverna och ge dem det stöd de behöver från början. Fortsätt att ge eleverna stöd, förtroende och bra undervisning hela deras skolgång. Se till att pedagogerna får det stöd och den kompetensutveckling de behöver för att kunna undervisa eleverna och stötta deras utveckling. Gör lärarutbildningen mer attraktiv och höj lönerna! Vi behöver fler lärare i framtiden och fler kariärvägar inom yrket för att höja läraryrkets status.
Ett tydligt ledarskap på skolan är viktigt.
Boken är läsvärd och väldigt intressant. Den skapar mycket tankar och öppnar upp för diskussioner. Intressant!
Boken är läsvärd, lättläst, tankeväckande, irriterande och ger diskussionsunderlag. Boken tar upp vikten av att alla har gemensamma regler som följs av alla på skolan - personal och elever - för att skapa en grundtrygghet. Att sedan visa engagemang i undervisning och i eleverna känns som en självklar grund för att vara en god pedagog. Den gemensamma nämnaren för bokens pedagoger var att de tyckte om att undervisa, men sedan undervisade var och en olika. Vi kände att vi genom boken insåg att vår egen undervisning saknar olika delar, vilket gör att texten ibland förstärker, ibland irriterar - men detta skapar ju nya idéer till förändringsarbete.
1. ”Det verkar så enkelt”, hade varit intressant att höra hur, vad som diskuterades när killgänget ”värstingarna”(s.25) fick två alternativ och alla valde att skärpa sig och satsa på skolan. Det tycks som om det räckte med ett samtal, så bestämde de sig. Sedan var det dags för relationsbygge…….. 2. Visst är det så som det beskrivs i boken att vi lättare minns våra favoritlärare och att de kunde vara väldigt olika. Fast jag minns även andra, som min första fröken som inte kan räknas in i föregående grupp. Hon var en barsk fröken som fick alla att stelna till när vi hörde hennes karakteristiska fotsteg i korridoren. De gick inte att ta miste på, hennes hårda bestämda lätt haltande gång. Samtidigt en ung fröken under utbildning, lugn, mjuk och vänlig. Minns även några från mellanstadietiden av olika anledningar. En kvinnlig lärare som alltid var glad, kom med ett leende på läpparna. I högstadiet fick många öknamn av eleverna. Men inte Bengt som vi hade i samhällsämnena. Alla lyssnade på honom, jag tror aldrig att han behövde höja rösten. Så visst gör lärare intryck! 3. Bra med strategier för att få blyga, tysta elever att lyckas (s.27-29). Men hinner dagens lärare med detta? 4. Lärare ska undervisa (s.93) något som ska vara självklart som jag och många med mig ser det. Inte någon gammaldags korvstoppning och inte elever som förväntas helt ta ansvar för sin utbildning. Beskrivningen på s.97 med delaktiga elever och en lärare som styr åt rätt håll låter vettig. Jag har själv under 70-talet varit utsatt för lärare som frågade oss elever vad vi ville lära oss. De flesta gångerna satt vi som levande frågetecken, jaha vad ska vi svara? Samtidigt fanns det lärare som inte brydde sig om dessa nya undervisningssätt utan svepte med oss i sin undervisning med stor entusiasm. Läraren i naturkunskap t.ex. lotsade oss med stor kunnighet och fart genom sina lektioner. De få elever som egentligen hade börjat gilla det friare arbetssättet protesterade inte utan följde med stort intresse med. 5. Att ta in föräldrarna i klassrummet handlar inte om att straffa eleven (s.131). Jag har egen erfarenhet av detta. Inte för att barnen skolkade utan att större delen av klassen var i uppror mot en ung, mycket engagerad lärare som hade problem med att få eleverna att lyssna och arbeta. Under en vårtermin fanns ständigt minst 3-4 föräldrar med i klassrummet. En lösning som kan hålla under kortare perioder. Visst är våra barn och deras skolgång viktiga men eftersom majoriteten av föräldrarna arbetar är det inte helt lätt att ta ledigt så mycket. Lösningen inför höstterminen blev en ny erfaren lärare. Något som fick klassen på rätt spår. Jag tänker ibland på läraren som fick lämna klassen. Vad gjorde detta med henne? Arbetar hon fortfarande som lärare? Som jag ser det nu borde man både gjort förändringar på organisations, gruppnivå och individnivå. Kanske hade den unga läraren då fått lyckats i sitt arbete och eleverna mått bättre!!!?
Då jag läste boken tänkte jag tillbaka på min egen skoltid. Vilka lärare och annan skolpersonal minns jag? Vilka tyckte jag om? Dessvärre minns jag en del, som jag helst vill glömma, men jag minns också dem som öppnade nya dörrar och som verkligen kom att betyda något. Vilka var då de senare? Det var de lärare och andra som hade humor, inlevelse, var engagerade och rättvisa och som visade att de tyckte om oss elever och trodde på vår förmåga. Det märktes också tydligt att de trivdes med att arbeta i skolan.
På sid. 17 skriver författarna "när en lärare tappar tron på sina egna elever och sin förmåga att kunna undervisa dem, då uppstår en destruktiv skolmiljö". Så sant utifrån mina egna skolerfarenheter! Det fanns lärare med stor ämneskunskap, som vi aldrig gav chansen. Lärare som vi aldrig fick någon relation med, som vi aldrig lyssnade på, vilkas lektioner alltid slutade mer eller mindre i kaos. Jag minns hur plågsamt det var och hur många av oss tyckte synd om läraren. Det vilar ett stort ansvar på lärarhögskolorna och handledarna - det är en personlig tragedi om man varken trivs med sitt arbete eller kan undervisa. Att eleverna blir lidande är självklart.
Nästa fundering är mer kontroversiell, som att svära i kyrkan. Jag tänker på "värstinggruppen", som beskrivs på sid 23 - 26. Killarna, som var arbetslagets mardröm, skolkade, störde lektionerna, kränkte och trakasserade både elever och vuxna. Killarna fick bli en egen klass med specialsydd undervisning under ca ett och ett halvt år. En av dem gick ut med skolans bästa betyg. Forskning visar att "segregerade lösningar" gynnar elever med t.ex. skoltrötthet och social belastning. "Inkludering" kan i värsta fall betyda "exkludering" - det kan vara nog så segregerande för en elev med koncentrationssvårigheter att komma till korta i ett stökigt klassrum - trots anpassning av lärmiljön och tillgång till alternativa lärarverktyg. Jag citerar A Löfvenring, spec.ped. i Sundsvall: "Det handlar om tillgänglighet och delaktighet. Att möta varje elev utifrån dennes unika behov. Mötet kan ske både i och utanför klassrummet".
Jag instämmer med författarna i deras tankar om läraren som handledare, sid 95 - 102. Jag tror också att läraren skall vara lärare och undervisa eleverna på ett engagerat och inlevelsefullt sätt. Citat: "Avpedagogiseringen av skolan är ett skamligt svek mot våra svagaste och med utsatta elever .... Dessa elever har inte längre lärare som ansvarar för deras lärande och kanske heller inga föräldrar att falla tillbaka på".
Slutligen - en koppling till Ross Greenes tankar i "Vilse i skolan" - alla barn gör rätt om de kan och om de har mognad och förutsättningar för det. I lärarens yrkesskicklighet ingår förmågan till samspel med eleverna, något som bland annat innebär att ta reda på hur enskilda elever tänker och förstår och sedan anpassa undervisningen utifrån detta. Ingen lätt, men nog så viktig uppgift!
Bra skrivet Elisabeth! Håller verkligen med dig i det du skriver! När det gäller inkludering resp. exkludering som vi ser det, finns det inga enkla svar, inga givna lösningar som passar ALLA. Det borde vara självklart att alltid söka lösningar som passar varje elev bäst och alltid LYSSNA på både eleven, föräldrarna, pedagogerna och andra inblandade. -Hur gör vi det bäst för Dig? Vad mår du bäst av och hur lär du dig bäst? Om eleven av olika anledningar inte kan ta ställning och förklara måste alla vuxna runt eleven söka tolka och fram för allt VÅGA prova olika alternativ tills det börjar gå framåt. Jag gillar också Annika Löfvenring tankar! I tidningen specialpedagogik 2/2013 finns en artikel om Gunilla Sandberg som i sin doktorsavhandling: På väg in i skolan beskriver hur särskilt stöd inom klassens ram i sig kan fungera exkluderande.
*Intressant och läsvärd bok,som ger en del hjälp och råd i hur man som lärare kan agera och tänka i svåra klassrumssituationer. *Bra att den orättvisa arbetsbelastningen lyfts. *Skolledningen måste bli mer uppmärksam på att eleverna garanteras hela sin undervisningstid. *Väldigt viktigt att alla pedagoger visar respekt mot eleverna. (passar tider, lyssnar på dem mm) *Undervisningstiden ska prioriteras högre. Eva-Carin Persson
En bok som väcker tankar och reflektioner på flera sätt. Vissa delar var för min del bekräftande men vissa delar även lite provokativa. Jag håller verkligen med om att den sociala delen är mycket viktig. Att ha varandras förtroende, respekt och acceptans är grundläggande för inlärning, tycker jag. Eleverna litar på oss, vi litar på dem. Jag tycker att det underlättar i allt arbete om eleverna känner att det är "vi" som gör arbetet tillsammans även för att etablera en god och tillåtande stämning.
Att fånga alla elevers intresse och hitta engagemang hos samtliga elever är inte världens lättaste uppgift. Det tror jag att alla lärare har som intention. Det är spännande, utmanande och roligt att hitta på finurliga inledningar på lektioner med lika engagerande uppföljningar och uppgifter samt att genom detta få elever som "brinner". Det är det som åtminstone jag älskar med mitt jobb. Det är dock svårt att kontinuerligt hinna med detta (som är så viktigt och som höjer kvaliteten på undervisningen) för- och efterarbete mellan nationella prov, omdömen och utvecklingssamtal. Plötsligt kväver allt detta "andra arbetet" runtomkring den som så gärna ville vara en "superpedagog".
"Strössla med beröm"- utmärkt!
Inlämningsuppgifter som inte lämnats in i tid, eller inte lämnats in alls. Hur ställer vi oss till detta? Alla förmågor måste arbetas med och bedömas.
1. Det har varit inspirerande att läsa boken och jag tror att det till stor del beror på att författarna fortfarande undervisar. De finner sig i samma värld som vi och därför blir igenkänningsfaktorn hög!
2. Jag håller med författarna att undervisning är vår huvudsakliga uppgift. Det var i alla fall därför jag ville bli lärare!!
3. Klassrumsbesök är verkligen intressant och lärorikt, men ack så svårt att få till. För många år sedan - säkert 15 - skulle lärarna på Georgshillsskolan besöka två kolleger. För att täcka de lektioner som blev "lärarlösa" anställdes en utbildningsvikarie. Kanske något man kan göra igen? Jag minns att besöken uppfattades som mycket positivt. Förståelsen över stadiegränserna ökade, man fick större inblick i de olika ämnena och många pedagogiska tips. Vår uppgift var inte att uppmärksamma brister hos våra kolleger och det tror jag inte att vi ska göra nu heller.
4. Kompetens finns runt hörnet - på den egna skolan eller i kommunen och denna kompetens borde vi ta till vara mycket mer än vad vi gör idag. Fler ämneskonferenser där vi hinner ge tips om t.ex. planeringar, betygsdiskussioner av elevtexter och inte bara läromedelsdiskussioner eller praktiska lösningar inför nationella prov.
5. Det allra viktigaste: Låt alla elever bli sedda och respekterade!! Våga visa att du bryr dig!
SvaraRadera1, I boken skriver man att man ska locka fram "superpedagogerna" på varje skola, så dessa kan coacha resten (s.14)Detta tycker jag låter som en bra ide, men samtidigt är det kanske sammansättningen av ett arbetslag som gör någon till en "superpedagog". Kanske samspelet och uppdelningen av olika arbetsuppgifter gör att någon syns mer än någon annan och att det egentligen är arbetslaget som utgör ett "superpedagogiskt arbetslag" som skulle kunna coacha andra arbetslag. Vet inte hur detta skulle fungera i praktiken men tycker att det är en intressant tanke.
2, I boken kommer man även in på att många lärare skyller på eleven istället för att titta på sin egen kompetens(s.16). Detta är oerhört viktigt att lyfta tycker jag. Att kunna erkänna att bristen ligger hos mig själv som lärare och att det är jag som måste finna nya sätt i min undervisning eller ändra något i miljön istället för att skylla på barnet/eleven skulle egentligen vara en självklarhet.
3, Vidare skriver man att det är viktigt att utgå ifrån elevens intresse och tro på deras kapacitet(s.27). Detta tycker jag gäller under hela utbildningsväsendet, från förskola till gymnasiet. Att väcka lusten för lärandet genom att börja i barnets intresse samt tro på och se det kompetenta barnet är grunden för allt lärande!
4, Louca och Holmqvist skriver att man inte behöver ge ett skriftligt prov för att sätta ett rättvist betyg. Det behövs enligt läroplanen inga prov utöver de nationella(s.30). Då undrar jag vad syftet med prov är? Varför utsätta elever för denna press om det inte är nödvändigt?
5, Vidare läser jag att man som lärare ska låta eleverna mötas av något som trollbinder dem istället för tjat om regler(s.34)Jag tänker direkt tillbaka på min egen skoltid och på alla lärare man mött på vägen. Det är enstaka lärare jag minns som speciellt bra, och de har verkligen stuckit ut med sina undervisningsmetoder samt visat ett äkta intresse för mig som individ./Jessica Svensson Björnligans förskola
1. I boken skriver man om att eleverna ska kunna värna om sina drömmar och mål och att man bör sätta ribban högt och kämpa för att nå dit. Även att eleverna ska tänka positivt och tro på sig själv. Tyvärr är det inte självklart i skolans värld, då elever ofta möter de som tänker negativt och att eleverna ej får möjlighet att göra detta utifrån sin förmåga och förutsättningar till stöd från skolan eller hemmet. För att kunna möta våra olika elever gäller det att vi jobbar mer individanpassat.
SvaraRadera2. Vad signalerar personalen när vi möter eleverna. Gillar vi vårt jobb och brinner fortfarande för det vi en gång utbildade oss för. Jag tycker Stavros och Holmqvist belyser detta på många tänkvärda synpunkter.
3.Blir eleverna sedda, bekräftade - får känna sig viktiga precis som personalen behöver för att göra ett bra resultat. Ger vi och tar vi oss tid att bygga relation till eleverna, visar personligt intresse, tror gott om dem, tar hänsyn till deras olika omständigheter. Detta är frågor vi måste ställa oss dagligen som personal som möter eleverna i skolan, för får vi dem att känna socialt förtroende kan vi bygga relation och vinna eleverna hjärta och de kommer att märka att vi gör det och finns för dem i sina mål och beslut.
4.I boken lyfter man även behovet av lärarnas ledarskap och att läraren är viktigast av allt när det det gäller att ge eleverna möjlighet till kunskap och att nå sina mål i lärandet detta genom att
-läraren behöver vara skicklig i sitt kunskapsområde
-ha en god förmåga till samspel med eleven/eleverna
-löpande återkoppling på individnivå
-anpassad undervisning efter vad situationen tillfället kräver
-engagera sig känslomässigt i sin undervisning, visa ledarskap, omsorg i klassrummet.
Att ha ett bra ledarskap kommer oftast inte av sig själv utan det måste man få stöd och hjälp av under sin utbildning, erfarna kollegor, erfarenheter utan för skolan. Vi alla på skolan/förskolan bör jobba utifrån ett öppet klimat så vi vågar ta hjälp av varandra att stärka oss i ett bra ledarskap. Även kunna våga erkänna våra brister och se dem som utvecklingsbara möjligheter.
5. Då jag möter elever med en hel del stress,press för sitt skolarbete, tycker jag det är bra att Stavros och Holmqvist belyser möjligheten för eleverna att kunna visa sina kunskaper
utan skriftliga prov.
Känns bra att få möjlighet att läsa denna bok, fått reflektera över den och stärka min känsla över hur roligt,inspirerande, spännade, utmanande och utvecklande det är att jobba med eleverna// Mia skolsköterka Georgshillskolan
Visst, det är riktigt, det är undervisa vi lärare ska, inte syssla med en massa annat. Att författarna mer eller mindre gör sig lustiga över (yngre) kollegors misstag irriterar mig riktigt mycket. Att det finns en yrkesgrupp som kallas "superpedagoger" gör mig lika irriterad! Varifrån kommer den beskrivningen? Att ge erfarna och duktiga lärare dåligt samvete och dålig självkänsla är väl inget att vara särskilt stolt över?! Att stora resurser ställs till förfogande för att kunna genomföra "klass 9A" är för mig helt ofattbart.
SvaraRaderaTa bort allt arbete som innebär att tiden med eleverna minskas!
1. I boken återkommer författarna flera gånger till hur otroligt viktiga vi lärare är. De skriver att vi måste tycka det är roligt att undervisa och vara lärare. Jag kan bara hålla med i det jag läser, samt att jag själv tycker det är fantastiskt kul att arbeta som lärare. Samtidigt ställer jag mig lite frågande till om alla lärare verkligen tycker om sitt arbete. Vad ska man göra om man inte gör det? En dag kommer jag kanske själv inte längre tycka det är roligt. Vad ska jag då göra för att hitta motivationen igen? Är det dags att byta yrke? Jag kan inte bara tänka på mig själv, utan på att eleverna ska ha tillgång till en lärare som är engagerad.
SvaraRadera2. Jag instämmer helt, när de på sidan 20 skriver, att lärare måste utgå från att deras elever kan och vill lära sig något.
3. Kan det vara så att Sveriges försämrade resultat i matematik på något sätt hänger ihop med att svensk matematikundervisning verkar bygga på läroböcker i större utsträckning än i andra länder?
4. Vågar mina kolleger säga till mig om de tycker att jag gör ett dåligt jobb? Det står i boken att det finns en tradition inom skolan att läraren är chef i sitt eget klassrum. Det är lärarens revir, där ingen utomstående får ha synpunkter. Hur mycket vet vi egentligen om kollegernas undervisning? Vet rektorerna tillräckligt om undervisningen som sker runt om i alla klassrum på skolan? Längre fram i boken kan man läsa att inkompetenta eller slarviga lärare inte ställs tills svars. Samtidigt som skickliga och ambitiösa lärare inte får någon egentlig belöning. Stämmer det? I så fall hur ska vi ändra på det?
5. Vi vet alla att våra elever behöver olika lång tid på sig att lära. Ändå förväntas alla elever hinna med det under skoltiden. Jag tycker att vi borde erbjuda eleverna mer undervisningstid. Så att eleverna ges möjlighet att nå högre mål.
/Karolin Jönsson Georgshillsskolan
Alla elever kräver ett individuellt bemötande. (s.27)
SvaraRaderaGenom att hitta varje elevs intresse och styrkor kan man fånga dem och bygga på det när det gäller även saker de inte har lätt för inlärningsmässigt och koncentrationsmässigt eller även bygga vidare på för de elever som har lätt för sig. Det är viktigt att hitta tid för de personliga samtalen med var och en. Ta reda på deras intresse, hur de har det på sin fritid osv. Det skapar en social relation som är viktig för inlärningen.
Att ge dem en god undervisning. (s.91)
Såg på nyheterna häromdagen om elever som uppfattades som stökiga och ointresserade där de tolkades ha t.ex. ADHD men där det egentligen berodde på understimulering. De hade tråkigt i skolan. Det var alldeles för lätt. Hur hittar vi tid att hjälpa varje barn och ge dem rätt utmaningar? Vi behöver tid att tänka, hitta uppgifter och utmaningar till alla barn. Fokus hamnar nog ofta hos många på att hjälpa dem som inte når målen eller de som stör undervisningen.
Man skulle önska att man alltid hade tid att ge sina lektioner en intressant inledning och att de hade ett roligt och engagerande innehåll. Personligen känner jag ofta tidsbrist. Man vet vad man skulle vilja göra, men tiden finns inte alltid där. När kvällen kommer och alla kringuppgifter är avklarade så är en del av orken också borta.
En krävande lärarroll. (s.96)
Håller med om misstagen som gjorts på en hel del håll. Det här med att lärarna bara ska vara handledare och eleverna ska ha en massa egna arbeten som de på egen hand ska söka information till. Alla barn klarar inte detta. Mina egna barn har mött lärare som gett klasserna för stort eget ansvar. Det slutar ofta i kaos och som förälder (och lärare) har man suttit där och stöttat sina barn hemma för att styra upp det. Lättare för mig som lärare men jag har ofta tänkt på de barn som inte har det stödet. Då är inte skolan för alla. Det krävs lärare som ”styr skutan åt rätt håll.”
Hur ska vi höja läraryrkets status? Vad är fel?
Läste på text-TV bl.a. 27/3 om de oerhört låga krav som krävdes för att komma in på lärarutbildningen i höstas. Bara genom att konsekvent ha markerat svarsalternativ C på högskoleprovet fick man högre poäng än vad som krävdes för att komma in. Vart är skolan på väg? Det krävs ändringar innan det är för sent! Ett stort steg tycker jag är att rensa bland våra arbetsuppgifter. Ta bort det som tar bort fokus från undervisningen och planeringen av intressanta lektioner som möter alla elever på deras nivå. Ge oss tid!
/Birgitta Johnsson Älvdalsskolan
När jag läste boken fastnade jag för författarnas beskrivningar av sina egna favoritlärare. Det är så jag minns de lärare jag tyckte bäst om när jag själv gick i skolan och det är så jag också vill, eller i alla fall hoppas, att mina elever ska minnas mig en gång i tiden. Det vill säga som någon som tyckte att kemi och biologi var vansinnigt intressant, att det var mycket roligt att undervisa och som också verkligen ville att eleverna skulle lära sig så mycket som möjligt.
RaderaJag håller också med dem om att det är dags för läraren att komma tillbaka till klassrummet och att den största delen av en lektion ska användas till lärarledd undervisning. Eftersom jag aldrig har förstått detta med att eleverna ska söka information själva så är det positivt att läsa att de flesta elever inte är mogna för detta. Jag delar helt deras uppfattning om att en lärare ska vara väl förberedd, mycket engagerad och välja en undervisningsform som väcker elevernas intresse och gör dem delaktiga. Det är också viktigt att presentera målen för dem så att de vet vad som krävs av dem. Min uppfattning är att de flesta elever vill lära sig något och att de blir intresserade när de upptäcker att det inte är så svårt att tex förstå olika naturvetenskapliga begrepp och modeller som de först tror. En undervisningsform som jag tycker fungerar för att få eleverna intresserade är att man i genomgångar och diskussioner tränar dem i att själva ställa frågor och att tänka framåt.
På sidan 104 står något som jag tycker är mycket viktigt:
”Men skolan behöver kompetenta lärare, som tycker om sitt arbete och som kan undervisa. Och dessa lärare ska ges möjlighet att ägna sig åt just det – åt att undervisa”
Kommer det att bli så? Jag hoppas det.
/Lena Ericsson Georgshillsskolan
Kjell-Åke Åsfält Älvdalsskolan
SvaraRaderaAtt våga
Tyckte att idén om moroten som ska få eleverna att räkna flera tal i matematik var lite intressant att testa under en eller flera kapitel.
Tyckte att Stavros var lite för mycket macho när han besökte lektionen i hemkunskap. Han borde pröva detta ämne som säkert kräver att man trycker ut mer metodik och pedagogik i degen än när man undervisar i matematik.
Tycker boken lägger för stort ansvar på lärarna, vilka alltid försöker arbeta häcken av sig, när felet under all tid legat på politikerna och på lärarhögskolorna.
Hur kan man hamna så kolossalt snett?
Lektorerna på högskolan hade säkert inte lämnat skolan om de lyckats där. Politikerna har tydligen ingen aning om hur skolan fungerar och det mest skrämmande är att vare sig högskolan eller politikerna får stå till svars för alla felbeslut som tagits de senaste trettio åren.
Jag gläds åt att boken inte slår ett slag för inkludering.
Det fanns ytterligare saker som inte belystes i boken och det var också bra.
Om nu skolledningen ville att alla skulle läsa denna bok, så undrar jag varför man valde just denna?
SvaraRaderaHur ser skolledningen på att elever ska kunna få extra undervisningstid?
Hur ser skolledningen på att man specialsyr lösningar där man
t ex sätter "alla värstingar" i en klass?
Hur tänker skolledningen kring det som författarna kallar ett ok av bisysslor?
Vilka är de, som författarna kallar radikala åtgärder, omvälvande insatser, som skolledningen ser framför sig för att få en skola i världsklass?
Hur kan vi effektivisera undervisningen?
SvaraRaderaDet är för mycket spilltid, håltimmar, förflyttningar, väntan och osammanhängande tid som inte används vettigt i skolan.
Jag är inte säker på att utökad tid i skolan är det enda rätta för att eleverna ska nå målen.
Språket kan vara ett bland flera hinder. Det behöver inte handla om andraspråkselever utan även andra elever som inte kan tillgodogöra sig "skolspråket".
Hur tar jag reda på elevernas språkliga och kulturella bakgrund och hur påverkar det min planering?
Hur försäkrar jag mig om att eleverna förstår målformuleringarna och kunskapskraven?
Hur planerar jag och ser till att starta med konkreta uppgifter för att sedan landa i det abstrakta?
Hur skapar jag balans mellan lyssna, tala, skriva vid varje undervisningstillfälle?
Hur ger jag eleverna redskap och strategier för inlärning, återkoppling, självbedömning och repetition?
Hur ser jag till att alla elever arbetar aktivt?
Vi som handledare måste också ta vårt ansvar och våga avråda och ej godkänna lärarstudenter som hamnat på "fel" utbildning. Alla som söker till lärarutbildningen har kanske inte förmågan eller förutsättningar för läraryrket.
/ Ingemo Hansson Georgshillsskolan
Läraren måste ha bra kompetenser i sitt ämne o vara tydlig om hur man lär ut.
SvaraRaderaMan måste väcka lusten o intresset hos eleven även hos de svaga
Väldigt viktigt att bygga upp en social relation med eleverna och att man är lyhörd och ser alla elever.
Bra ledarskap av läraren är ett måste i klassrummet och inte vara rädd att ta emot tips hjälp o stöd ifrån andra lärarkollegor i sitt arbetslag.
Det är viktigt att alla vuxna tar sitt ansvar att följa de uppsatta reglerna som ledningen går ut med.
Jag är helt enig med författarna, att det är oerhört viktigt att ha en positiv förväntan och tro på eleverna. De kan och vill oftast mer än de visar. Det gäller att hitta ingången till varje individs lärande. Alla elever behöver bli sedda och bekräftade för den unika person de är, och genom att bygga ett förtroendekapital till varje elev, kan de känna trygghet och tillit till pedagogen och därmed ta till sig undervisningen.
SvaraRaderaAtt göra klassrumsobservationer beskrivs i boken som utvecklande för lärare. Jag ser svårigheter, dels att organisera detta, men framför allt kan det vara svårt att ge och ta konstruktiv negativ kritik från en kollega. Kanske borde rektorerna göra klassrumsobservationer? Det är de som är lönesättare!!!
Jag instämmer med Ingemo i hennes inlägg om lärarutbildningen.
Det är viktigt att sätta upp tydliga och höga mål för eleverna. Många gånger kan vi höja ribban under lektionerna. På matematikbiennetten, i Malmö i mars, punkterades det att eleverna oftast kan lära sig mer avancerad matematik än vi undervisar i de tidigare skolåren. Vi måste våga testa och utmana alla elever, även de högpresterande eleverna måste få utmaning och stimulans.
En annan viktig sak, som både tas upp i boken och på matematikbiennetten, är att ställa öppna frågor/uppgifter där det finns flera svar och lösningar. Då öppnas det upp för matematiska diskussioner där eleverna kan jämföra sina olika svar och lösningar. På så sätt kan de lära nya strategier av sina klasskompisar.
/Berit Jönsson Georgshill
1. Tydligt pedagogiskt ledarskap av skolledare som står nära undervisningen och som känner både lärare och elever väl.(11 punkter). Detta tror jag hade gagnat vår skola enormt, varför jag förespråkar en organisation med någon form av pedagogisk ledare ute i de olika husen istället för rektorer som har svårt att överblicka allt.
SvaraRadera2.Intressera dig för och läs på om "värstingarnas" hobbys/intressen, då förstår dom att vi bryr oss om dom, och då är det lättare att få med dom på resan mot ökad kunskap/social kompetens. Detta är en sanning som man själv stött på och som beskrivs i boken på s.25-27.
3.Lärare/pedagoger måste besitta en sådan social kompetens att den kan skapa relationer till eleverna som bygger på respekt och lojalitet. Det kvittar hur goda ämneskunskaper vi pedagoger har om vi inte kan bemöta barnen på rätt sätt.(En kompetent lärare).
4.Alla elever ska känna sig viktiga och sedda. Daglig bekräftelse uppskattar alla, det blir lättare att bygga de nödvändiga sociala relationerna då, man vinner deras hjärta. (Att se eleverna).
5.En lärare/pedagog ska undervisa! I dagens skol/fritidshemsvärld åläggs det oss så mycket annat kringliggande arbete så att vi inte alltid kan lägga vår tid och kraft på det vi verkligen vill: barnen och deras utveckling! Mindre administration,pappersarbete och dylikt vore önskvärt!
Jonas Crona Fritidspedagog på G-hill
1. Boken genomsyras av att författarna lyfter fram sig själva som mycket kompetenta och att andra inte ligger på deras ambitions- och kompetensnivå och tyvärr är det oftare kvinnor än män som beskrivs i denna kategori.
SvaraRadera2. Jag instämmer med författarna att vår huvudsakliga uppgift är undervisningen, att planera och genomföra intressanta lektioner på en pedagogisk hög nivå. De lyfter också problemet med att alla bisysslor tar för mycket tid av vår planeringstid.
3. Författarna anser också att stora klasser fungerar bättre i vissa sammanhang. Det gör det kanske med äldre elever men inte då det gäller de yngre eleverna som behöver mycket individualisering och enskild hjälp. Därför får vi akta oss för att få för mycket chefer med höga löner vilket kan leda till större klasser, eftersom skolan budget är begränsad.
4. Det är viktigt att vi ser alla elever och bemöter dem med respekt i skolan samtidigt som jag tror att vi får akta oss för att engagera oss för mycket i deras fritid så att vi inte bränner ut oss själva.
5. Vi behöver ett starkt ledarskap både i klassrummet och i skolledningen. Vågar vår skolledning gynna de ambitiösa eller försöker de hela tiden skapa en rättvisa bland lärarna både ekonomiskt och resursmässigt?
Christina Anderssson / Älvdalsskolan
1. Jag håller med författarna då de på sida 20 skriver att det på varje skola finns outnyttjade resurser. De menar att lärare kan lära sig av varandera genom att öppna klassrummen samt genomföra klassrumsobservationer. Dock menar jag att det krävs att tid för detta och tid är det tyvärr ont om i dagens skola och då prioriteras ofta inte observationer.
SvaraRadera2. Proven fyller två funtioner; bekräfta en kunskapsnivå för eleverna samt att stärka självförtroendet hos den som har för låga tankar om sig själv. Viktigt för oss lärare på högstadiet att tänka på!
3. Sida 21: "Elever som behöver träna mer måste få en chans att göra det. Här behövs en skolledare som fördelar resurser till detta."
4. Författarna har många tankvärda och kloka åsikter om lärares sociala och didaktiska skickligheter. Dock skulle jag vilja veta mer om hur de menar att vi i skolan bör jobba med de elever som vi har svårt att nå, få till skolan samt få till stånd ett fungerande samarbete med hemmen med.
5. På sida 35 står det följande mycket viktiga ord som vi inte får glömma:
"Det är lärarens uppgift att lägga upp lektionen, strukturera den och att undervisa, undervisa, undervisa!"
Viktigt att alla vuxna håller på samma regler och inte vänder ryggen till.
SvaraRaderaViktigt att alla elever blir sedda och bekräftade, alla är bra på något.
Är eleverna stökiga eller är det undervisningen som är ointressant?
Viktigt med positiv anda och att trivas med sitt jobb.
Låter bra att kunna visa sin kunskap med muntliga prov om man har svårt att formulera det skriftligt.
Ämneskonferenser är den absolut viktigaste konferensen för mig, det är där man har chans att få stöttning av andra som undervisar i samma ämnen och själv kunna dela med sig av saker som man tycker är bra. Tyvärr är det inte ofta som alla kan träffas på dessa konferenser. De känns lågprioriterade och ofta läggs andra möten på den tiden. Förra årets matteprojekt, där mattelärare åk 1-5 träffades under ledning av Ada, tycker jag var jättebra. Då hade vi chans att prata matte över stadierna och vi hade även lesson studies. Detsamma med Louises svenskprojekt för ett par år sedan. Då var vi färre som var med, men det ledde till stor utveckling i svenskämnet för min del. Även där gjorde vi klassrumsobservationer.
SvaraRaderaDet är ofta ganska jobbigt att ha andra vuxna i klassrummet då man undervisar, ibland kan det kännas som att de är där för att kritisera det man gör och man blir livrädd för att göra fel. Helt idiotiskt tänkt, de är ju där för att hjälpa. Genom att bjuda in varandra till klassrummet har vi en utmärkt kompetensutveckling, både för den som leder lektionen och den som är där på besök. Föräldrar kan vara bra, men de kan även vara en nackdel. Hur känns det för eleverna då en förälder sitter längst bak i klassrummet och antecknar? Inget vidare för flertalet.
Det är viktigt att vi har koll på var eleverna ligger kunskapsmässig. En gång per termin har vi betygskonferens, vilket är slöseri med tid. Det måste kunna förenklas, Carl behöver inte sitta och fylla i det åt oss då alla sitter tillsammans. Gör det mer som betygskatalogen, på nätet. Det bör förklaras varför man tror att eleven inte kommer att nå målen och vilka åtgärnder man planerar för att den ska nå målen om den ligger i riskzonen.
Alla kan utvecklas, om de vill....... Det är det som har varit den stora svårigheten i vår klass, elever som inte vill. Hur får man en trött pojke att intressera sig för astronomi? Det måste vara meningsfullt för den, men allt är inte meningsfullt för alla. Detsamma gäller lärare, när det inte känns meningsfullt att undervisa så blir man en sämre lärare. Man måste få undervisa i ämnen som man känner sig bekväm med och inte ta något man inte känner sig säker på. Som författarna skriver, en bra lärare för eleverna är en som är kunnig, glad och gillar sitt yrke. En god relation till sina elever är en grund för att det ska bli en lyckad undervisning.
Författarna tycker att vi ska se ljust på elevers kapacitet. Vi ska sätta höga mål. Visserligen ska man sikta mot stjärnorna för att nå trädtopparna, men om någon känner att det är omöjligt att ens ta sig till buskarna kan det kännas helt omöjligt för eleven, och den ger upp. Betyg är ingen morot för alla, även om den har varit det för en del. Det är snarare ett bevis på att man är "oduglig" och jag har elever som har visat föräldrarna betyget för att sen gömma det eftersom den skäms över det.
Beröm, beröm och beröm, det är så viktigt. Och uppmana alla att inte lyssna på negativa kommentarer, liksom den döva grodan. Gå in för en uppgift med positivitet, tänk att "det klarar jag", inte "det kommer att bli svårt". Då har du gjort den jobbigaste biten och har större chans att lyckas.
Det är en läsvärd bok som ger väcker tankar och ger bekräftelser eller upphov till förändringar.
SvaraRaderaPå s 21 står att ”Alla lärare bör ha samma regler, eftersom det blir enklare att få eleverna att följa dem då”. Det gäller all personal, alla vuxna är viktiga för eleven. Vi behöver alla ha delat ansvar och gemensamma regler för att ge ett bra samarbete runt eleverna. Det är missat i boken.
Boken handlar om åk. 7-9. En del förutsättningar är annorlunda på åk. F-3. Vi träffar t.ex. alla elever hela dagen i olika ämnen, på raster, i matsalen och i andra situationer. Det ger lättare en stark relation.
Det gäller för en lärare att hitta rätt ”verktyg” och metod för att eleven ska känna sig trygg och stärkt. Det gäller för alla elever, inte bara för de med stora svårigheter. Det är en förutsättning för att lära sig. Alla vill lära sig. Alla är olika. Vi måste alla acceptera/respektera elevens styrka/ svaghet. Det gäller även för eleverna som klasskamrater. Vi måste se möjligheter, inte begränsningar.
På s.151-152 står beskrivet om svårigheten med att få tiden att räcka till. Jag instämmer i detta. Den tid som används till annat än undervisning har ökat under åren, t.ex. mer tid för pappersarbete, samtal med föräldrar, ute på raster, i matsal, omklädningsrum, öppet klassrum även före och efter skoltid. Allt detta är positivt och viktigt, men det kräver också mycket tid för arbete hemma. Det blir ideellt arbete! Tur att man trivs!
Det är självklart att en lärare ska behärska punkterna under ”Vad är en kompetent lärare?” på s.37. Alla tre är lika viktiga. John Hatties studie över faktorer som påverkar elevers inlärning, på s. 105, är intressant och känns också självklar.
Varför har egentligen skolan sämre resultat nu? Förändringar behövs, frågan är vilka? I en ömsesidig respekt är det lika viktigt att rannsaka mig själv som alla faktorer runt omkring mig.
SvaraRaderaJag tycker att boken ger många tankar om hur skolans resurser kan användas. Till exempel ”coacher” som kan följa undervisningen närmre och ge handledning där det behövs. Detta gynnar både elever och lärare.
Ordet ”superpedagog” verkar ibland uppfattas negativt, men jag tycker att dessa lärare går målmedvetet in för sitt arbete och är stolta över vad de skapar. Låt dem få vara stolta! Tanken är säkert inte att alla ska följa boken slaviskt men att reflektera över sitt arbete är väl aldrig fel, eller?
Eftersom byråkrati tar mycket av skolans tid så kan boken ge ett bra gemensamt underlag för vidare diskussioner angående detta, och kanske även fler förslag om hur man kan lösa/vidareutveckla detta på ett bra sätt.
Jag tycker att det är bra att alla på skolan utgår från samma bok eftersom jag tycker det är intressant att få ta del av alla olika synvinklar, beroende på våra erfarenheter och tillfällen där vi möter eleverna.
1. Att engagera sig och intressera sig för eleverna tror jag är avgörande för en bra inlärning hos eleverna. Man måste bry sig!
SvaraRadera2. Man måste hela tiden utvecklas som lärare och inte vara rädd för nya undervisningsmetoder. Det är lätt att hamna i samma gamla hjulspår år efter år.
3. Skolan måste förändras från den tunggrodda gammaldags institution den varit och söka nya vägar att nå fram till alla elever. Inte släppa elever med underkända betyg!
4. Lärare måste lära sig att samarbeta, inte motarbeta varandra. Att tala illa om en annan lärare bakom ryggen på honom, henne är tabu.
5. Ledningen måste komma ut i undervisningen för att ha underlag för att fatta relevanta beslut.
1. Sidan 27 individuellt bemötande. Där håller jag med författaren om att det är viktigt. Att man ska försöka hitta tid till att dagligen prata "enskilt" och intressera sig för deras fritid. Hur ska tiden räcka till detta?
SvaraRadera2. Sidan 35 Lärarens roll är att undervisa. Tiden för att planera undervisningen har minskat oroväckande. Vad gör vi åt detta??? Det är förstås upp till varje lärare hur man lägger upp sin tid, men det känns som om man måste fixa allt annat först. Måste man ta tjänstledigt eller använda en stor del fritidstid för att hinna med??
3. Hur stöttar vi nya lärare coh vem gör det??
4. Det läggs mycket fokus på läraren som ska vara en "övermänniska" och alltid känna glädje inför sitt jobb. Det kan väl inte finnas någon som alltid är på topp. Vi vet att det fungerar bäst då, men hur stöttar vi/skolledningen varandra när man känner det går "utför"?
5. Sidan 36-37 Jag håller helt med författaren om att läraren själv måste ge prov på respekt gentemot eleven. Men är det bara lärarens fel när det går snett för en elev??
Annika Roslund
SvaraRadera1. Boken tar upp att det vikande svenska skolresultatet är en självklar följd av en allt sämre undervisning. Eleverna har knappast blivit dummar. Läraren är viktigast av allt. Att undervisa är krävande.
2. Tanken på läraren som en handledare är ett sorgligt misstag. Att eleverna ska ta ansvar för sitt eget lärande är en fin vision, men det starr ved det - en vision.
3.Att göra lektionerna roliga så att eleverna vill lära. Citat: Att mata eleverna med kunskaper kanske gör dem mätta för stunden, men att få eleverna att vilja lära sig, de ger dem en hållning som de kan bära med sig hela livet.
4. Klassrumsbesök av chefer och mellan lärare är en mycket viktig kompetensutveckling. Dessutom helt gratis.
1. Jag anser att vårt bemötande till elever är så viktigt, vilket återkommer som en röd tråd i boken. Kapitlet om att vinna elevernas hjärtan väcker många tankar. Bygga relationer - se alla elever -visa respekt, är en förutsättning för trivsel och inlärning.
SvaraRadera2. Det lyfts fram att det inte ska tas tid och möjligheter från elever som vill lära, genom att uppehålla tid av lektionen till elever som inte prioriterar sin skolgång. Det får man göra efter lektionen, då förhoppningsvis tid finns till detta. Det kan bli mycket tid under en termin som försvinner till annat än undervisning. Undervisningen lyfts fram där genomgångar anses som grundläggande, såsom det pedagogiska ledarskapet.
3. Boken ger tips om hur man kan fånga elevernas intresse, inledningsvis - att göra ämnena intressanta är en stor utmaning för att få ett bra resultat. Här anser jag att det är viktigt att eleverna kan koppla undervisningen och de olika ämnena till framtida arbete / vuxenliv, se kunskapen som meningsfull. Samarbete skola-arbetsliv kan göras på olika sätt.
4. Det tas också upp i boken att det krävs stort engagemang för att få elever med hög frånvaro till skolan, att man tidigt fångar upp och lyssnar in eleven. Hur kan vi från skolan arbeta för högre närvaro hos våra elever med stor frånvaro? Bokens skolkschema är en bra utgångspunkt där det är lätt att följa åtgärder som ska göras, här har vi en åtgärdstrappa till hjälp i detta arbete. Här tror jag att det behövs omedelbara insatser för att förhindra att det blir ett återkommande mönster.
5. Jag anser att vi kan utvecklas mycket inom våra olika yrkesroller genom att vi tipsar, och lär varandra om olika framgångsfaktorer med eleverna. Det utvecklar oss i vårt yrke att få feedback på det man gör, både det positiva och det som behöver förbättras. Vi som jobbar med barn och ungdomar har ett viktigt arbete där vi kan bidra till elevers trivsel och trygghet och att göra deras skolgång så bra som möjligt! / Mia Andersson SYV
Eva-Mari Östberg 9 juni
SvaraRaderaAtt våga... spegla sig.
1. Läraren som förebild har inverkan.
Läraren visar full RESPEKT för att alla elever vill lära sig.
Tonläge, rösten har effekt.
(s.37) "Den lärare som vågar se prövande på sig själv och reflektera över sin roll har vunnit något stort.Självinsikt är första steget till självförbättring."
VAD sprider läraren för stämning? Har läraren förutfattade
meningar utan att tänka sig för?
2.Tänk POSITIVT det blir roligare då! SE MÖJLIGHETER!(s.43)
Vinn elevens hjärta...se-lyssna-bekräfta.
3.Vikten av en synlig planering (s.82) som ger eleven/föräldrarna en
ömsesidig dialog och allas delaktighet.Detta medför trygghet
och tydlighet.Läraren är vägvisaren.
årsplanering
terminsplanering
grovskiss
målet ska framgå
Detta är även viktigt för resurspersonal,assistenter och andra
pedagoger!? Ge tid för planering!
4.KLASSRUMSBESÖK billigt utbyte!(s.112)
Vänskapligt hjälpa varandra.
Dela med sig av olika knep och ideer.
Våga visa STYRKOR och SVAGHETER.
1 brist-2 styrkor
Se lösningar.
ÖKA statusen, bli säkrare i sin yrkesroll.(s 125)
Låt skickliga lärare dela med sig...ge tid till detta...ökad
kvalitet.
TRYGGA lärare ger TRYGGA elever!
5.VÄGAR till förändring.
Tidsperspektiven:( s.155)
Försenad -5 min.
Svårt att komma igång -5 min.
Släpper eleverna tidigare -5 min.
= -15 min alltså 1/3 av lektionen...medför bortfall av ett helt
skolårs lektionstid under högstadiet. H J Ä L P!!!
Hur går det för eleverna?
Arbetsuppgiftssortering:Ta hjälp av en rutinerad kollega!
Inverkar på arbetsglädjen.
Släpp prestigen.
Organisera tiden:schemalägg planering,mentorskap och
handledning.
Skolans ledarskap bör synas och närvara fysiskt ända ute i
klassrummet för att kunna fördela TID-PENGAR-SYSSLOR på ett
bra sätt tycker jag!
DELAT ANSVAR.
Olika kompetens är nyttigt.
Våga lita på att eleven visar dig vägen.
Boken är läsvärd!
Vi minns säkert alla lärare som under vår egen skoltid var särskilt skickliga i sin yrkesutövning. De var omtyckta eftersom de var engagerade, hade goda ämneskunskaper och var duktiga på att lära ut. Dessa lärare bidrog till att undervisningen var både intressant och lärorik. Boken berättar att elever kan få bättre resultat om de får en bättre undervisning. Jag tror själv mycket på detta. Men hur gör vi för att nå dit?
SvaraRaderaBoken nämner att vi kan locka fram "superpedagoger" i ett antal befintliga lärare på skolan, och att dessa pedagoger sedan skulle spida sina kunskaper vidare till andra kollegor. Jag tror att vi kan lära mycket av varandra, eftersom vi alla har olika styrkor i vår kompetens. Det skulle vara positivt att få stöd och att kunna ge stöd kollegor emellan, för man kan alltid bli bättre och man lär sig hela tiden nya saker. Men då är det också viktigt att man som person kan ta emot den hjälpen. Öppna klassrumsdörrarna!
"En lärares främsta uppgift i skolan är att undervisa". Tyvärr är det många bisysslor som gör att abetssituationen känns splittrande. Det känns ofta tungt med allt administrativt arbete som läggs på hela tiden och att tiden med barnen, som är den viktigaste, ibland får stå till sidan.
Läroplanen borde kanske vara mer tydlig och inte lämna plats för alltför mycket tolkningar. Då kanske belastningen mellan ambitiösa lärare och de som är mer bekväma fördelas bättre? "Lärare är olika skickliga och arbetar olika hårt, vilket påverkar elevernas resultat. Jag tror på att man kan träna upp sin pedagogiska kompetens genom stöd från ex. en mentor och genom vidareutbildning.
Kompetenta och ambitiösa pedagoger ska gynnas! Vi arbetar med barn och barnen är vår framtid. Satsa på eleverna och ge dem det stöd de behöver från början. Fortsätt att ge eleverna stöd, förtroende och bra undervisning hela deras skolgång. Se till att pedagogerna får det stöd och den kompetensutveckling de behöver för att kunna undervisa eleverna och stötta deras utveckling. Gör lärarutbildningen mer attraktiv och höj lönerna! Vi behöver fler lärare i framtiden och fler kariärvägar inom yrket för att höja läraryrkets status.
Ett tydligt ledarskap på skolan är viktigt.
Boken är läsvärd och väldigt intressant. Den skapar mycket tankar och öppnar upp för diskussioner. Intressant!
Boken är läsvärd, lättläst, tankeväckande, irriterande och ger diskussionsunderlag.
SvaraRaderaBoken tar upp vikten av att alla har gemensamma regler som följs av alla på skolan - personal och elever - för att skapa en grundtrygghet.
Att sedan visa engagemang i undervisning och i eleverna känns som en självklar grund för att vara en god pedagog.
Den gemensamma nämnaren för bokens pedagoger var att de tyckte om att undervisa, men sedan undervisade var och en olika. Vi kände att vi genom boken insåg att vår egen undervisning saknar
olika delar, vilket gör att texten ibland förstärker, ibland irriterar - men detta skapar ju nya idéer till förändringsarbete.
Maud, Kerstin & Marie, Kilhultsligan
1. ”Det verkar så enkelt”, hade varit intressant att höra hur, vad som diskuterades när killgänget ”värstingarna”(s.25) fick två alternativ och alla valde att skärpa sig och satsa på skolan. Det tycks som om det räckte med ett samtal, så bestämde de sig. Sedan var det dags för relationsbygge……..
SvaraRadera2. Visst är det så som det beskrivs i boken att vi lättare minns våra favoritlärare och att de kunde vara väldigt olika. Fast jag minns även andra, som min första fröken som inte kan räknas in i föregående grupp. Hon var en barsk fröken som fick alla att stelna till när vi hörde hennes karakteristiska fotsteg i korridoren. De gick inte att ta miste på, hennes hårda bestämda lätt haltande gång. Samtidigt en ung fröken under utbildning, lugn, mjuk och vänlig. Minns även några från mellanstadietiden av olika anledningar. En kvinnlig lärare som alltid var glad, kom med ett leende på läpparna. I högstadiet fick många öknamn av eleverna. Men inte Bengt som vi hade i samhällsämnena. Alla lyssnade på honom, jag tror aldrig att han behövde höja rösten. Så visst gör lärare intryck!
3. Bra med strategier för att få blyga, tysta elever att lyckas (s.27-29). Men hinner dagens lärare med detta?
4. Lärare ska undervisa (s.93) något som ska vara självklart som jag och många med mig ser det. Inte någon gammaldags korvstoppning och inte elever som förväntas helt ta ansvar för sin utbildning. Beskrivningen på s.97 med delaktiga elever och en lärare som styr åt rätt håll låter vettig. Jag har själv under 70-talet varit utsatt för lärare som frågade oss elever vad vi ville lära oss. De flesta gångerna satt vi som levande frågetecken, jaha vad ska vi svara? Samtidigt fanns det lärare som inte brydde sig om dessa nya undervisningssätt utan svepte med oss i sin undervisning med stor entusiasm. Läraren i naturkunskap t.ex. lotsade oss med stor kunnighet och fart genom sina lektioner. De få elever som egentligen hade börjat gilla det friare arbetssättet protesterade inte utan följde med stort intresse med.
5. Att ta in föräldrarna i klassrummet handlar inte om att straffa eleven (s.131). Jag har egen erfarenhet av detta. Inte för att barnen skolkade utan att större delen av klassen var i uppror mot en ung, mycket engagerad lärare som hade problem med att få eleverna att lyssna och arbeta. Under en vårtermin fanns ständigt minst 3-4 föräldrar med i klassrummet. En lösning som kan hålla under kortare perioder. Visst är våra barn och deras skolgång viktiga men eftersom majoriteten av föräldrarna arbetar är det inte helt lätt att ta ledigt så mycket. Lösningen inför höstterminen blev en ny erfaren lärare. Något som fick klassen på rätt spår. Jag tänker ibland på läraren som fick lämna klassen. Vad gjorde detta med henne? Arbetar hon fortfarande som lärare? Som jag ser det nu borde man både gjort förändringar på organisations, gruppnivå och individnivå. Kanske hade den unga läraren då fått lyckats i sitt arbete och eleverna mått bättre!!!?
Evy Andersson/Älvdalsskolan
O.B.S.
RaderaLärarförbundet har gett ut en läsvärd bok av Hasse Hedström: Relationer, ramar och respekt-
så skapar lärare studiero i klassrummet.
Ett komplement till boken: Våga
Evy Andersson/Älvdalsskolan
Då jag läste boken tänkte jag tillbaka på min egen skoltid. Vilka lärare och annan skolpersonal minns jag? Vilka tyckte jag om? Dessvärre minns jag en del, som jag helst vill glömma, men jag minns också dem som öppnade nya dörrar och som verkligen kom att betyda något. Vilka var då de senare? Det var de lärare och andra som hade humor, inlevelse, var engagerade och rättvisa och som visade att de tyckte om oss elever och trodde på vår förmåga. Det märktes också tydligt att de trivdes med att arbeta i skolan.
SvaraRaderaPå sid. 17 skriver författarna "när en lärare tappar tron på sina egna elever och sin förmåga att kunna undervisa dem, då uppstår en destruktiv skolmiljö". Så sant utifrån mina egna skolerfarenheter! Det fanns lärare med stor ämneskunskap, som vi aldrig gav chansen. Lärare som vi aldrig fick någon relation med, som vi aldrig lyssnade på, vilkas lektioner alltid slutade mer eller mindre i kaos. Jag minns hur plågsamt det var och hur många av oss tyckte synd om läraren. Det vilar ett stort ansvar på lärarhögskolorna och handledarna - det är en personlig tragedi om man varken trivs med sitt arbete eller kan undervisa. Att eleverna blir lidande är självklart.
Nästa fundering är mer kontroversiell, som att svära i kyrkan. Jag tänker på "värstinggruppen", som beskrivs på sid 23 - 26. Killarna, som var arbetslagets mardröm, skolkade, störde lektionerna, kränkte och trakasserade både elever och vuxna. Killarna fick bli en egen klass med specialsydd undervisning under ca ett och ett halvt år. En av dem gick ut med skolans bästa betyg. Forskning visar att "segregerade lösningar" gynnar elever med t.ex. skoltrötthet och social belastning. "Inkludering" kan i värsta fall betyda "exkludering" - det kan vara nog så segregerande för en elev med koncentrationssvårigheter att komma till korta i ett stökigt klassrum - trots anpassning av lärmiljön och tillgång till alternativa lärarverktyg. Jag citerar A Löfvenring, spec.ped. i Sundsvall: "Det handlar om tillgänglighet och delaktighet. Att möta varje elev utifrån dennes unika behov. Mötet kan ske både i och utanför klassrummet".
Jag instämmer med författarna i deras tankar om läraren som handledare, sid 95 - 102. Jag tror också att läraren skall vara lärare och undervisa eleverna på ett engagerat och inlevelsefullt sätt. Citat: "Avpedagogiseringen av skolan är ett skamligt svek mot våra svagaste och med utsatta elever .... Dessa elever har inte längre lärare som ansvarar för deras lärande och kanske heller inga föräldrar att falla tillbaka på".
Slutligen - en koppling till Ross Greenes tankar i "Vilse i skolan" - alla barn gör rätt om de kan och om de har mognad och förutsättningar för det. I lärarens yrkesskicklighet ingår förmågan till samspel med eleverna, något som bland annat innebär att ta reda på hur enskilda elever tänker och förstår och sedan anpassa undervisningen utifrån detta. Ingen lätt, men nog så viktig uppgift!
Elisabeth, skolkurator
Bra skrivet Elisabeth!
RaderaHåller verkligen med dig i det du skriver! När det gäller inkludering resp. exkludering som vi ser det, finns det inga enkla svar, inga givna lösningar som passar ALLA.
Det borde vara självklart att alltid söka lösningar som passar varje elev bäst och alltid LYSSNA på både eleven, föräldrarna, pedagogerna och andra inblandade. -Hur gör vi det bäst för Dig? Vad mår du bäst av och hur lär du dig bäst? Om eleven av olika anledningar inte kan ta ställning och förklara måste alla vuxna runt eleven söka tolka och fram för allt VÅGA prova olika alternativ tills det börjar gå framåt. Jag gillar också Annika Löfvenring tankar! I tidningen specialpedagogik 2/2013 finns en artikel om Gunilla Sandberg som i sin doktorsavhandling: På väg in i skolan
beskriver hur särskilt stöd inom klassens ram i sig kan fungera exkluderande.
Evy Andersson/Älvdalsskolan
*Intressant och läsvärd bok,som ger en del hjälp och råd i hur man som lärare kan agera och tänka i svåra klassrumssituationer.
SvaraRadera*Bra att den orättvisa arbetsbelastningen lyfts.
*Skolledningen måste bli mer uppmärksam på att eleverna garanteras hela sin undervisningstid.
*Väldigt viktigt att alla pedagoger visar respekt mot eleverna. (passar tider, lyssnar på dem mm)
*Undervisningstiden ska prioriteras högre.
Eva-Carin Persson
En bok som väcker tankar och reflektioner på flera sätt. Vissa delar var för min del bekräftande men vissa delar även lite provokativa.
SvaraRaderaJag håller verkligen med om att den sociala delen är mycket viktig. Att ha varandras förtroende, respekt och acceptans är grundläggande för inlärning, tycker jag. Eleverna litar på oss, vi litar på dem. Jag tycker att det underlättar i allt arbete om eleverna känner att det är "vi" som gör arbetet tillsammans även för att etablera en god och tillåtande stämning.
Att fånga alla elevers intresse och hitta engagemang hos samtliga elever är inte världens lättaste uppgift. Det tror jag att alla lärare har som intention. Det är spännande, utmanande och roligt att hitta på finurliga inledningar på lektioner med lika engagerande uppföljningar och uppgifter samt att genom detta få elever som "brinner". Det är det som åtminstone jag älskar med mitt jobb. Det är dock svårt att kontinuerligt hinna med detta (som är så viktigt och som höjer kvaliteten på undervisningen) för- och efterarbete mellan nationella prov, omdömen och utvecklingssamtal. Plötsligt kväver allt detta "andra arbetet" runtomkring den som så gärna ville vara en "superpedagog".
"Strössla med beröm"- utmärkt!
Inlämningsuppgifter som inte lämnats in i tid, eller inte lämnats in alls. Hur ställer vi oss till detta? Alla förmågor måste arbetas med och bedömas.
Camilla Ljungdahl
Georgshillsskolan
1. Det har varit inspirerande att läsa boken och jag tror att det till stor del beror på att författarna fortfarande undervisar. De finner sig i samma värld som vi och därför blir igenkänningsfaktorn hög!
SvaraRadera2. Jag håller med författarna att undervisning är vår huvudsakliga uppgift. Det var i alla fall därför jag ville bli lärare!!
3. Klassrumsbesök är verkligen intressant och lärorikt, men ack så svårt att få till. För många år sedan - säkert 15 - skulle lärarna på Georgshillsskolan besöka två kolleger. För att täcka de lektioner som blev "lärarlösa" anställdes en utbildningsvikarie. Kanske något man kan göra igen? Jag minns att besöken uppfattades som mycket positivt. Förståelsen över stadiegränserna ökade, man fick större inblick i de olika ämnena och många pedagogiska tips. Vår uppgift var inte att uppmärksamma brister hos våra kolleger och det tror jag inte att vi ska göra nu heller.
4. Kompetens finns runt hörnet - på den egna skolan eller i kommunen och denna kompetens borde vi ta till vara mycket mer än vad vi gör idag. Fler ämneskonferenser där vi hinner ge tips om t.ex. planeringar, betygsdiskussioner av elevtexter och inte bara läromedelsdiskussioner eller praktiska lösningar inför nationella prov.
5. Det allra viktigaste: Låt alla elever bli sedda och respekterade!! Våga visa att du bryr dig!
Karin Lindström Olsson
Georgshillsskolan